Nu har det gått några veckor sedan bloggen “lanserades”. Den här gången var jag beredd på vad som skulle kunna ske - scenskräck! Rädslan lägger sig som en tjock filt över glädjen. Jag börjar att ifrågasätta mig själv. En mängd olika varianter av påståenden och funderingar som alla mynnar ut i samma fråga: Varför gör jag det här?!?
Idag när jag pratade med en god vän fick jag en formulering som gav mig svaret. Hennes ord letade sig in i alla mina tvivel och gav mig svaren på många av de funderingar som pågått. C menade att hon tycker att det är en stor skillnad på att visa och att dela. Vi pratade om sociala medier och hur lätt det är att gå vilse och förlora sig själv på alla de olika arenor som finns.
Där fick jag svaret som har varit så självklart hela tiden men när det blev ställt i relation till något annat så blev det så klart – jag vill dela och inte visa.
För mig är delandet, till skillnad från visandet, något som sker från hjärtat, inte från hjärnan. Missförstå mig rätt, hjärnan och intellektet är med i allt vi gör men vi kan välja att låta hjärtat ha den centrala rollen i ett delande. Det betyder att när jag delar från hjärtat måste jag inte vara perfekt. Jag kan vara sårbar, ofärdig och kanske också osammanhängande ibland. I delandet kan vi få känna igen oss i varandra.
Möjligheten att få känna igen mig i en annan människa har varit väldigt viktigt för mig genom åren. Det har fått mig att orka gå vidare när det varit tungt. Det har bidragit till att lindra den iskalla känsla av ensamhet som i perioder har varit svår att hantera. Jag är nog inte helt färdig med scenskräcken, men jag tänker att den får vara kvar så länge och så ska jag hålla fokus på delandet.
/I