top of page

Drömmar


Vad har du drömt om ända sen du var liten? Vad är något som fick dig att tappa tid och rum när du var barn? Skrivande är vi båda överens om, hon och jag.


Jag har alltid drömt om att skriva. Jag har alltid skrivit och drömt. Eller läst och drömt. Inspirerats. Lockats. Läkts. Flytt. Räddats. Förstått. Känt samhörighet, spänning. Rörts till tårar och skratt. Berörts av sårbarhet och intellekt, av kreativitet och fantasi. Från att ha lärt mig Bockarna Bruse utantill och ändå tvingat pedagoger på min förskola att läsa den om och om igen, till att ha legat gömd och trygg under mitt täcke med en tonårsbok och för en stund lyckas fly från kaoset runt mig och inom mig, till att i vuxen ålder känt hela min världsuppfattning skifta av en boks magi. Orden har alltid funnits med mig, som en nära vän och tröstare, inspiratör och glädjespridare.


Frågade ni mig vad jag ville bli som ung (efter perioden då drömmar om arbeta som fotbollsproffs och nya Ally McBeal gått över) så var mitt svar alltid författare. Men det sa jag förstås aldrig högt. Sånt säger man kanske inte högt när man är ett osäkert barn som döljer sin osäkerhet bakom en ridå av spelad säkerhet. Det är sårbart att skriva, det förstod jag redan som barn. Och sårbarhet var aldrig min grej. Jag var alltför upptagen med att bygga en version av mig själv som inte skulle kunna bli sårad. Någonsin. Av någon. Ack, den ungdomliga glöd med vilken vi tar oss an omöjliga uppgifter.


Samtalet fortskrider och hon berättar om en incident som tonåring där hennes självförtroende runt skrivande fick sig en rejäl törn. Det här är skönheten och gåvan i samtalen (eller samlagen som hon lite förvirrat kallade dem idag), att lyssna på någon annans delande och hitta sig själv. Ett tydligt minne pockar på uppmärksamhet. Jag har ganska få minnen från min uppväxt, men de jag har består ofta av starka känslor av skam. Av att ha varit fel. Varit för mycket. Trott att jag är något. Du vet, såna där sårbara saker som inte var min grej. Dessa minnen är som fastetsade med en enorm detaljrikedom.


Jag gick i mellanstadiet och vår klassföreståndare älskade tre saker - brännboll, nutidskryss och när vi elever satt tysta i våra bänkar och skrev historier. Det är så jag minns det hur som helst. Så jag fick skriva MASSOR. Och som jag skrev. Jag gjorde åt skrivblock på löpande band och sprang, fylld av en nästan besatthet, fram och tillbaka mellan katedern och min bänk för att vässa pennan, innan inspirationen skulle hinna flyga sin väg. Tid och rum försvann. Jag var fullkomligt absorberad av mina historier om aliens och flygande vidunder och tragiska livsöden. Mot slutet av lektionen fick vi möjlighet att läsa upp våra skapelser för resten av klassen. Mina skapelser var liiiiite längre än de flesta andras. De gjorde oftast varken åt lika många blyertspennor eller skrivblock. Så vid ett specifikt tillfälle när det blev min tur att ställa mig upp framför klassen och ta med mitt (eller i mitt fall mina) skrivblock, blev jag avbruten av läraren efter en tids läsande. Jag minns det med en tio-årings minnen, så det kan ha funnits vilken anledning som helst till att avbryta (lektionens slut, lärarens huvudvärk eller rent av att mitt skrivande var skräp, är några tänkbara anledningar). Men för en ung flicka som var uppsluppen i upphetsning och livligt sökande efter att få delge sin kreativa skapelse, efter bekräftelse och uppmärksamhet - så var det döden för den skrivande karriären. Dramatiskt? Ja, troligtvis. Säkerligen finns det fler skäl och kanske jag kommer skriva om dem någon gång.


Jag delar med henne att jag tänker på det dagligen. Att få skriva. Att drömmen aldrig dör och att det finns få saker som jag är så säker på som att det ÄR mitt kreativa uttryck. Det som vi alla har tur om vi lyckas ta reda på, det som fick oss att tappa tid och rum när vi var barn (och gör fortfarande). Men jag har inga uppslag. Inga idéer. De är liksom frusna. Jag vet hur jag vill skriva, jag vet vilket språk jag har belönats med, jag vet vilka teman det ska ha. Jag vill skriva om människors strävan, om relationer och interaktioner, om djupet inom oss och det vi bär på som kanske inte syns, men som förenar oss alla. Orden kommer till mig som av magi när jag skriver, när pennan jag håller i möter ett tomt pappersark, men jag ser ingen historia att skriva. Jag har ingen bokidé. Och jakten på den har blivit någonting som för mig längre bort från det vackra som är en dröm om att skapa. Jakten har blivit till desperation. Så drömmen undkommer mig. Undflyr mig. Om och om igen.


Jag tycker att du ska skriva gästblogginlägg på min hemsida, säger hon med en upprymdhet och säkerhet som närmast kan kallas hennes signum, ett karaktärsdrag som kan flytta berg hos den hon riktar den mot. Skriva blogg? Är det inte märkligt. Tanken har aldrig slagit mig. Jag fylls av djup ångest (kanske därför tanken aldrig har slagit mig). Ska någon läsa det jag skriver - och då menar jag inte som en tjänsteskrivelse eller skoluppsats - utan mitt VERKLIGA skrivande? Enda gången jag låtit någon läsa det jag skrivit, mitt allra sårbaraste delande, var alla de kärleksbrev jag skrev till alla de män som avvisat mig genom åren (vi kan även sätta min love addiction på listan över saker att dela en annan dag). Det gjorde ont. Sårbarhet GÖR ont. Att kväva min dröm gör också ont.


Att skriva blogginlägg, fortsätter jag ändå tänka… då kan jag dela det som snurrar runt i mitt huvud just nu. Då kan jag skriva UTAN bokidé. Då kan jag skriva och ta det enormt modiga, skräckinjagande, men också hoppfulla beslutet att låta någon läsa det jag skriver, utan att någon för den sakens skull behöver tycka att det är bra nog (vilken fantastisk tid vi lever i på många sätt). För det är något jag insett - att skriva för sig själv och att dela det man skriver med andra skiljer sig. Och jag har skrivit för mig själv hela mitt liv.


Du duger inte. Vem skulle vilja läsa det du skriver? Vad har du att säga som skulle intressera folk? De kommer grimasera av obekvämhet, skämmas för dig. Vad ska det leda till?


Skriv om det du brinner för. Skriv och dela. Kanske någon annan hittar en del av sig själv i dig. Ta ett steg i den riktning du vill gå och släpp taget om utfallet, låt landa där det ska landa.


Sedan Alla Hjärtans Dag 2015 har jag ägnat uppmärksamhet åt och satt tillit till de tecken som vägleder mig på min resa genom livet. Livets synkronicitet. Jag vill dela de erfarenheter jag haft, de lärdomar jag tagit med mig.


Så jag väljer att våga. För att få skriva och för att få dela. Skrivandet är min kreativitet och delandet min sårbarhet. Ett liv utan kreativitet och sårbarhet är ett fattigt liv. Vi har alla våra kreativa uttryck. Här är mitt.


Välkommen in till mina (djupaste) tankar, känslor och upplevelser - förgångna som nutida. Välkommen till mitt skrivande. Att du läser det betyder att jag vågade dela det.


/H

112 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

'e01' Den finaste stunden på dagen är kanske när jag hämtat min snart femåriga son på förskolan. Bebis sover kvar i vagnen och vi tar ett mellanmål, bara han och jag. Det finns tid att lyssna och prat

Jag skrev föregående blogginlägg i sängen en kväll när Baby Daddy var hemifrån och barnen ÄNTLIGEN somnat. Ni som själva har barn kan relatera till känslan av att axlarna sjunker ner utan att man förs

Jag skrev meddelande till en av mina favoritpersoner på denna jord, låt oss kalla henne dunderklumpen (för att jag kallar henne det) häromdagen och berättade att jag äntligen kommit på vad jag vill gö

bottom of page