Det är mars och ljuset är kvar hos oss till kvart över 6, jag känner en tyngd släppa från mina axlar och mitt väsen fylls upp av lätthet. Det är mars och jag är glad över hur långt jag har kommit (OBS det är okej att känna att man inte kommit någonstans). Nu när det blivit mars är jag sjuk för andra gången i år. Det är mars och jag slåss mot rastlöshet som uppkommer i samband med sjukdomen.
De första dagarna av mars är som ett hagelregn av tankar och jag inser saker, så som att motståndet till rastlöshet skapar mer av den varan. Det är mars och jag älskar min partner ännu mer, kanske för att jag tröttnat på självhatet och försöker tycka om mig själv. Det är mars och jag väljer att lägga fokus på just självkärlek denna månad.
Det är mars och jag sår mitt livs första frö. Sedan skickar min mamma att hon saknar mig, den djupa glädjen över ett sådant meddelande ger mig en vink om att mars också vill handla om att läka relationer. Det är mars och jag längtar efter att använda mina nya löparskor (eller inte). Det är mars,
Det är mars, Det är mars… och jag släpper taget om jakten på allt jag tror ska skänka mig glädje för att inse att glädjen alltid funnits där, under stenar jag aldrig lyft på.
/L