Jag har velat börja om. Städa upp bakåt i livet. Jag har haft en idé om att jag har behövt vara/bli perfekt. Vilket har visat sig vara helt OMÖJLIGT. Det enda jag har bidragit till mig själv är frustration över allt som jag inte kan ändra. Intellektuellt har jag förstått att det inte går.
Det är mitt känsloliv (läs trauman och nervsystem) som har varit HELT i otakt med mina intellektuella tankar. Denna krock har resulterat i svajigt humör och ett ömtåligt känsloregister. Som spillt över och har skapat ännu mer ångest. Det som händer nu är att balansen är påväg mot jämnvikt . Det är en kärleksförklaring till alla mina Anne-Helen i alla åldrar som äntligen ska få vara med i min livshistoria.
Som ett varmt välkommen hem.
/A