top of page

I nattens dunkla timmar…


Tonerna från Florence and The Machine tränger sig in i mitt medvetande och vibrerar loss minnen som blir fria. Fria att bli just bara minnen. Minnen med lätta vingar.

Jag ser min överlevnadsstrategi som ALLTID varit musik och att dansa. Det är när jag dansar för mig själv som jag berättar min historia. Ensam när ingen ser. Då är jag fri och mitt vilda uttryck får leva ut. Musiken ska vara hög och rörelserna är yviga. Tonerna bär mig och kroppen följer vibrationerna.


Jag är fri! Fri från mitt egna fängelse. Jag bär nyckeln som ingen ser. Det är min värld och där kan ingen säga att jag gör fel, är fel. En stund är jag fri från mitt eget dömande. I dansen rör jag mig genom alla åldrar och hon får vara med. Den lilla tjejen, tonåringen, den unga kvinnan och kvinnan idag…tanken svindlar och jag ser mig själv genom flera av mina liv.


Medicinkvinnan som får fly för sin kunskap. Kvinnan som får sin tunga utskuren på grund av sina ord. Var orden så farliga eller var de sanningen? Örtkvinnan som har sina ben fastbundna och släpas genom gatorna med ansiktet nedåt i gruset. Där blodsmaken blandas med den varma sanden och fyllda droppar av svett och tårar som svider. Är det fantasier eller minnen som inte fått sina vingar till att bli just bara minnen.


Jag känner att dessa kvinnor är min historia genom eoner av tid som ska berättas. De är en del av mig och genom mig ska de få leva ut nu i en tid av acceptans och kärlek.

Känslan är att jag vibrerar och är stark. Jag dansar mig fri. Att mina rörelser ekar genom universum som en våg av frigörelse.

Kroppen får berätta det som inte orden kan forma.


/A

54 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Att börja om

Jag har velat börja om. Städa upp bakåt i livet. Jag har haft en idé om att jag har behövt vara/bli perfekt. Vilket har visat sig vara helt OMÖJLIGT. Det enda jag har bidragit till mig själv är frustr

Comments


bottom of page