Ljus

Jag skrev föregående blogginlägg i sängen en kväll när Baby Daddy var hemifrån och barnen ÄNTLIGEN somnat. Ni som själva har barn kan relatera till känslan av att axlarna sjunker ner utan att man förstått hur spända de varit. Ungefär som när någon stänger av en fläkt man inte vetat var igång. Ibland sätter jag på TV’n, ibland tar jag upp en bok, men denna specifika kväll vågade jag knappt andas av rädsla för att väcka bebisen, som haft en urusel kväll. Jag var slutkörd. Medan jag lyssnade på barnens jämna andetag lät jag tankarna vandra i tystnaden och mörkret. Jag roade mig med att jämföra mig själv med Carrie Bradshaw. Efter ett tag tog jag upp telefonen och öppnade en anteckning och började skriva. Det bara flöt av sig själv och när jag var klar somnade jag med ett stort leende på läpparna.

Dagen efter gick jag en skogspromenad i solen. Det kändes som att solen varit en skygg främling i MÅNADER. De värmande strålarna dansade på mina röda, kalla kinder och liksom gick rakt in i blodomloppet på mig. Fyllde mig inifrån och ut med solsken, med ljus. Och då slog det mig, hur fort effekterna av vissa beslut sätter spin på ens liv. Det slog mig att jag inte känt solsken inifrån och ut på flera år och att kreativiteten jag kände, när jag kvällen innan lät orden flöda, var en av de största orsakerna till detta ljus.

Jag har vetat att jag varit i en svacka. Jag har vetat att mina nivåer av glädje, av inspiration, av energi inte nått de höjder som de gjorde förr.

Jag har inte VARIT solsken på lång tid.

Jag vet också varför (men det kommer kräva ett gäng inlägg för att beröra ALLA orsaker i den spiral av livshändelser och reaktioner som skett).

Men det är först när något förändras och man ser TILLBAKA på en tidigare period som det blir lite överskådligt, inte sant?

Jag har varit som bedövad. Och jag har isolerat mig själv.

Och jag HAR försökt på alla sätt och vis att kräla mig ur det. Jag är ju för sjutton gubbar coach, med fler verktyg i min låda än en ……., ja vem, mekaniker som servar rymdskepp?

Jag vill såklart inte känna mig ensam. Isolerad. Grejen är bara att jag heller inte orkat hålla liv i en relation. Och orkeslösheten har vunnit. Alltid (närmast sörjande borträknade).

Säg att bubblande vårförföriskt solsken är en tia på glädjeskalan, ja då har jag inte kommit upp till mycket mer än sjuor de senaste åren. Och jag har för sjutton FÖTT BARN. Jag fick ett litet liv till mitt bröst och grät av lättnad och glädje över att få träffa honom. Men nej, inte bubblande vårförföriskt solsken.

Här följer ett urval av saker som kickade upp mig till tio av tio förr i tiden:

Få högsta betyg på en uppsats

Vakna mitt i natten och komma på att man har en kropp bredvid sin som råkar vara ens förälskelse (för stunden)

Resor av alla dess slag

Stå framför en kör av nyanlända och drunkna i deras leende sjungande ansikten

Solvägg, alla årstider förutom sommaren

Alla tusen flyttar, till alla tusen lägenheter och städer.

Bli bjuden på smörgåstårta (har testat att köpa hem själv, men det får inte samma höga poäng av någon anledning)

Var mitt liv bättre förr? Nej.

Livet lever sin gilla gång. Smärta uppstår. Vi får lära oss att sörja i ensamhet, att inte visa vår smärta. Den gör folk obekväma nämligen. Den där riktigt avgrundsdjupa smärtan som slår oss vid några få tillfällen i livet, i samband med stora förluster (dödsfall, break-ups, flytt, pension etc.). Vi gråter i ensamhet. Och isolering sker. Vips har vi blivit bedövade och inte ens de mest extraordinära upplevelserna kan få oss att känna samma grad av lycka som vi hade tillgång till tidigare.

Jag har aldrig haft problem med att PRATA (eller skriva för all del) om saker som händer, upplevelser jag erfarit. Alltid haft lätt att sätta ord på känslor och tankar. Utan problem velat dela dem med andra. Men FAN HELLER att någon skulle få se mig panikgråta och skrika av smärta, sorg och saknad. Jag går ifrån, sen återkommer jag när jag är lugn och kan sätta ord på det.

Jag delar en intellektualisering av smärtan, inte själva smärtan.

Att inte våga dela smärtan gör att vi isolerar oss från andra. Vi sörjer i ensamhet.

Min pappa dog för tre och ett halvt år sen och det är först nu jag börjar bryta min gradvis ökande isolering.

Tack. Vare. Skrivandet. Yes! . För så här funkar det. Gör något som din själ skriker efter och belöningen kommer omgående.

Gamla vänskaper har fått ny gnista (kanske för att jag svarar i telefonen igen).

Sociala medier återupptas och jag känner mig delaktig. Gemenskap. Det ger mig en anledning att leta efter de där tillfällena i livet som jag vill dela med andra.

Solskenet sipprar in i min själ igen och jag fylls av ljus som jag tar med hem till mina barn, till min sambo.

Jag startar en kurs i sorgbearbetning och går in i cirkeln av likasinnade med öppet hjärta och känner gemenskap, istället för rädsla för att de ska vilja ha något av mig (typ att jag ska svara på meddelanden och sånt).

Det får mig att undra om det inte kan vara det som är meningen med detta…

Att SKRIVA mig ur min svacka och att skriva OM att ta mig ur min svacka. I härlig symbios.

/H