'e01'
Den finaste stunden på dagen är kanske när jag hämtat min snart femåriga son på förskolan. Bebis sover kvar i vagnen och vi tar ett mellanmål, bara han och jag. Det finns tid att lyssna och prata. Ingen stress över disk eller kvällsaktiviteter. Inget bebisprat. "Lugn e ro", som han säger. Och vilka samtal! Vilken liten fantastisk krabat han är och vilka intressanta funderingar han har.
Just nu är det mycket frågor och tankar kring att vara kär och att vara ihop. Jag misstänker att vi håller på att uppfostra nästa Sune och jag skyller på hans sträckkollande av Super Hero Girls. Hans influenser i detta nya outforskade område är alltså ett gäng fnissande tonårssuperhjältar som med glittrande ögon förälskar sig i söta pojkar. För att bredda hans synsätt sätter jag ibland på modern family och visar ömhet mellan Cam och Mitch. Han har efter långa diskussioner accepterat att kärlek kan ta alla möjliga uttryck. Tack och lov.
Häromdagen när vi satt i "lugn e ro" och åt majskakor så landade diskussionsämnet för dagen på min och Baby Daddys kärlekshistoria.
"När jag inte fanns i magen, hur träffades du och pappa då?"
"Varför älskar pappa dig?" (märklig fråga!)
"Vad sa du när jag blev eran bebis? Vad sa pappa när jag hamnade i din mage?"
En del svar har du redan fått, min älskade lilla tok, men här följer den version du inte har tålamod nog att lyssna till än.
Det är en krokig resa vi gjort tillsammans, din pappa och jag. Om du förväntat dig kärlek vid första ögonkastet och en spikrak klättring mot samboskap, barn och hus är jag rädd att du kommer bli besviken.
Vissa avsnitt (eller hela säsonger faktiskt) är smärtsamma, andra är fyllda av hopp och kärlek.
Resan började lite mysigt, gick in i en rejäl svacka av intethet någonstans i mitten och planade ut i något vackert där vi är nu.
Det är en historia som utspelar sig under mer än ett decennium, men som samtidigt bara officiellt är drygt tre år gammal.
Det är en historia om att bindas samman av något större än oss själva. DU ❤️.
Det första minnet jag har av din pappa är från när han var ett 18-årigt charmtroll, med kycklingben och smilgropar. Jag var hemma under sommaren och förgyllde tillvaron för min pappa (är inte säker på att han håller med om den beskrivningen) och vi hade gemensamma vänner. Själv var jag en 28-årig världsvan (om jag får säga det själv) kvinna.
Vi delade en passion för beachvolleyboll. Det innebar att vi sågs varje dag. I ur och skur. Vare sig vi blev sönderbitna av myggor eller dränkta av sommarregnskurar så stod vi där, tappra och lyckliga, på den enda sandiga plats i världen din pappa tycker om.
Vid några tillfällen var det ingen annan är han och jag som dök upp. Då köpte vi glass och satt på en bänk och pratade. Vad kan vi ha pratat om? Vad hade en sjuttonåring och en tjugoåttaåring gemensamt? Jag minns bara solen i ögonen på den knarrande gamla träbänken, glassen som smälte i händerna för att jag pratade så mycket att jag glömde äta den. Jag minns leenden och skratt.
Flörtade vi?
Jag känner att det redan nu är viktigt att förtydliga en sak. Ber du din pappa berätta den här historien så kommer han säga JA.
Att jag gick och trånande efter honom den sommaren. Så var givetvis inte fallet. Som sagt, kycklingben och 18 år gammal. Jag hade (på den tiden) lite självrespekt.
Men jag tänker erkänna detta: han var charmig och jag kunde tillåta mig att drunkna i hans mörka blick då och då.
Sommaren flöt förbi och när hösten kom flyttade jag vidare till en av alla städer, till någon av alla utbildningar. Minnen av beachvolleyboll, glassiga samtal och leende smilgropar tynande snabbt bort och ersattes av studier, framtidsångest och stadspuls.
Så gled vi ur varandras liv och minnen. Kanske vi hade koll på varandra på sociala medier? Kanske vi sågs någon gång under en semester? Jag minns inte. Det som en gång (kanske) var två personer med en kemi och dragningskraft, blev två bekanta som gick vidare och levde sina liv. Hittade andra att le mot och äta glass med.
Båda lyckligt ovetande om att universum hade planer för dem längre fram.
Epilog
Fyra år senare…
Det var fredag eftermiddag och hon satt vid ett runt bord på den lokala macken/hamburgerhaket/ölservering. Den enda som som byn hade att erbjuda, förutom pizzerian inne vid torget. Utsikten över väg 172 bjöd sällan på några överraskningar, men ljusen från lastbilar dansade och lyste upp den mörka oktoberkvällen.
Hon hade flyttat hem igen efter några år på Irland. Hennes hjärta var krossat, men just denna eftermiddag tänkte hon inte på det. Hon tittade runt bordet och log vid åsynen av gamla klasskompisar och barndomsvänner, såväl som vid nya bekantskaper. Glada, ansikten, försjunkna i skratt och surr.
För en vecka sedan hade hon och en vän stämt träff för en 'Friday pint' , en tradition från tiden på Irland hon helt enkelt inte kunde leva utan. En vecka senare (efter inlägg på sociala medier) så var sällskapet femdubblat. En del var vänner med varandra sen tidigare, en del okända för varandra. En skock människor av alla de slag som bara råkade samlas runt det där runda bordet. Några hade de pratat ihop sig med, andra bara dök upp som ett (välkommet) brev på posten. Stämningen var på topp.
När hennes blick vandrade omkring i lokalen råkade den möta ett par mörkbruna ögon hos en person som precis klivit innanför skjutdörrarna. Han log snabbt och ställde sig sen i kön för att beställa sin dryck för kvällen. Hon kände en värme sprida sig i kroppen. Han hade alltid haft den inverkan på henne, fått henne att känna en slags lätthet - en fantastiskt skön motvikt till den tyngd hon ofta bar på.
När han fått sin öl och i sakta mak närmade sig bordet reste hon sig och gav honom en kram. Njöt av värmen från hans kropp. Han slog glatt ner bredvid henne och förvirrat sneglade hon ner på hans lår som var tätt intill hennes.
Inga. Kycklingben.
To be continued… (kanske)
/H